Ibland svider det...

Precis hemkommen från en mycket svidande förlust mot ett inspirerat Säter.
Inte mycket mer att säga om det. Vi var inte bra - en av de två männen i blåa kläder hade en sämre dag. Det känns som om vi har diskuterat det här förut, orkar inte mer.

Men när kapten Sahlberg efter att ha lett sitt lag till seger och sett till att slutspelschansen lever säger efter matchen, att det var bland det värsta han varit med om.
Det säger en del.
Och han är t o m äldre än mig, så han har varit med om del.

**

Nu ska väskan packas för en vecka utomlands.
Utanför fönstret så faller snön, min vanligtvis usla tajming med saker och ting känns plötsligt bortblåst. Det är kallt här och det är varmt dit jag ska. Enkel matematik!!

Så nu tar bloggen semester en vecka.
Åter på söndag hoppas jag.
Landvetter och taxi till Hylte volley arena, undrar vad det kan kosta?

ses

Känn dig blockad, känn dig blockad...

Processen med BlueArmytröjorna är igång. Kan tyvärr inte ge er något exact datum.

Den kommer kosta 40 kr och pengarna vi får in på den SKA gå till att fixa nya trummor m.m

Det mest spännande!!??

Ur Katrineholmskuriren måndagen den 16 feb 2009:

Det var ingen rolig eller spektakulär match de 378 på läktarna bjöds på. I stället var det tryggt, lugnt och säkert spel. Det mest spännande i Vidåkershallen var coachen Jonas Pettersson. Den vanligtvis stiliga kostymen var utbytt mot VVK:s matchdräkt. Väntar en comeback för den 30-åringe spikern, som slutade för två säsonger sedan i VVK?

Inte visste jag att det var så enkelt att bjuda på underhållning.

Jag, Bullen och Christoffer – en halv men fortfarande stark 6:a.

En halv men fortfarande stark 6:a på bänken igår.

Anledning att jag återfanns där, var att Andy var tvungen att jobba i Sthlm, Tarik har lagt energi på studierna och div 1 laget hade två matcher i helgen.

I en av de tre anledningarna så finns ett stort fel och det behöver rättas till i svensk volleyboll.

Som vi alla vet så kryllar ju inte det av volleybollspelare i detta land, tyvärr. Fler kids där ute drömmar om att vara en Zlatan eller ”Zäta”, mer än de drömmer omatt spela proffsvolleyboll nere i Grekland som Marcus Nilsson.

Så vi i svensk volleyboll behöver alltså alla spelare vi kan få.
Då finns det en i mina ögon helt onödig regel, som gör att spelare inte kan gå mellan divisionerna i sin egen klubb efter ett visst datum (sista januari).
Det kan du bara göra om du fortfarande är junior (född 89:a eller yngre).

Som Chrisoffer i helgen, t.ex han spelade två matcher för klubbens div 1 lag och gjorde inhopp i klubbens elitlag.

Fantastiskt utvecklande, spelare som får spela många matcher och hela tiden tränas i matchsituationer utvecklas mer än andra, det lovar jag er.

Varför kunde du inte t.ex Anders, Jonas L eller någon annan från klubbens div 1 lag vara med på bänken eller kanske fått göra inhopp i elitlaget i gårdagens match.

Nämligen för att de är för gamla och skulle då automatiskt vara elitspelare och inte få respresentera klubben i någon annan division. Klubben utvecklings/reserv/div 1 lag skulle då försämras och för unga spelare skulle vara tvungna att fylla underifrån alldeles för tidigt.

Varför är det så?

Om en spelare som varit skadad en längre tid från elitlaget och skulle behövamatchträning, men inte riktigt är redo för en elitmatch.
Skulle det då vara omöjligt?

Eller spelare som är födda t.ex 88:a som skulle må bra att uppleva så mycket volleyboll som möjligt, men kan inte vara med båda div 1 och elitlaget samtidigt.

Alla hämnas av denna idiotiska regel – inte minst jag själv igår och idag. Ont som få efter uppvärmning, inspike o s v….

För mig representerar du klubben hela tiden – inte vilken division du ”egentligen” spelar i!!

Så bort med den skitregeln!

Lugi höjer dramatiken några små steg

Lugi tog 107 poäng idag mot Tierp.

Tierp gav Lugi 31 poäng i motståndarmisstag.

Så resterande 71 p fördelades enligt följande:
Thomas Bawden & Steven Wallace 48 p
Resten 23 p

Kalle S bidrog med 7 poäng, fick dock se sig besegrad av gamle
Övkpartnern Svantesson numera spelade tränare i Tierp, som tog 8 poäng.

Lugis vinst innebär att det kan bli rafflande även neråt i serien, då
kampen om den sista slutspelsplasten hårdnade lite.

*

Imorgon ombytt mot rivalerna från Habo.
Undrar hur många ggr Habo har gästat oss genom åren?
Säkert någon statitisknörd som vet..
Alltid kul dock att prata lite Pool med Robban B.
Ses i hallen

Hatkärleken till Tierp är borta.

Nu är det tisdag och några timmar på kontoret är på sin plats.

Har reflekterat lite över den väldigt smidiga vinsten över Tierp i söndags.
Pang 1-0, pang 2-0, pang 3-0 i set.

När hände det senast uppe i Tierp?
Att vi från Vingåker åkte dit och totalt körde över.
Jag minns faktiskt inte, vi kanske aldrig har gjort det?

Kanske försvann det spöket jag nu ska berätta om, förra året när vi slog ut Tierp i kvartsfinalen. Jag vet inte om det är så, men någonting har i alla fall hänt i Aspenhallen.

Jag minns tillbaka på alla bortamatcher mot just Tierp, som vi jämt var slagna på förhand.
Vi åkte upp dit med väldigt mörka tankar i huvudet före matcherna.
Tror ingen i laget ville riktigt erkänna det, men innerst inne visste du att det skulle bli en jävligt tung match.

Vi spelade nästan aldrig bra där, så enkelt var det.
- vi hade publiken emot oss,
- många gånger domarna emot oss,
- Tierp servade alltid väldigt tungt och koncentrerat på hemmaplan m.m.
Allt gick alltid Tierps väg.

Samtidigt såg i alla fall jag fram emot matcherna mot just Tierp i Aspenhallen. Jag gillade alltid arrangemanget, det var nästintill alltid fullsatt. Vi blev alltid vänligt bemöta när vi kom till hallen. Var lite som att komma hem till grannen som alltid bjöd på nybakade bullar och saft. Mest beundransvärt var killen i publiken som fick igång hela hallen med sitt monotona TTIIIIIIEERPP, gång på gång.

Blev någon form av hatkärlek till alltihopa, någon slags skräckromantik över det hela. Du visste att det inte var många procent som talade för att du skulle göra en bra match, men samtidigt så gillade du hela inramningen.

Den känslan hade jag inte alls nu i söndags. Visst, jag stod där denna gång utan matchkläder vid sidan klädd i kostym, men det där onda Tierpspöket fanns inte där längre. Vi blev lika vänligt bemöta, samma bohemiska journalist ville som vanligt prata lite skit innan matchen. Allt kändes som vanligt, förutom till Tierps förtret;
Glöden eller spöket om man nu vill säga så fanns inte där längre. Killen med sitt monotona TTIIIIIIEERPP har andra uppgifter som han gör på alldeles utmärkt sätt, hallen var bara halvfull, det hemvävda med Andy, Larsson & Wikander o Co finns inte där längre. Aspenhallen har fått en ansiktslyftning och är i mitt tycke den snyggaste hallen i Sverige. Den är värd att vara fullsatt.

Jag vet inte varför det kändes som det kändes, men det var inte längre mitt Tierp vi spelade emot. Kanske därför sa det bara pang pang pang och Vingåker åkte hem med 0-3.

Domare är alltid bra att ha i närheten

Att vara domare kan ju ärligt talat inte vara speciellt kul.
Få skit nästintill hela tiden, alltid är det någon som inte är nöjd med det du precis dömt.
Och framförallt kan det inte vara speciellt kul att döma volleyboll i landet Sverige där det är dåligt betalt, noll uppmärksamhet och inte speciellt glamoröst.

T o m världens ekonomiskt mest framgångsrika konceptet i sportvärlden i dag (Premier League enligt Wennman i Aftonbladet 7/2) är domarna ständigt ifrågasatta och varje litet mänskligt misstag skrivs det spaltmetrar om.

Då ställer jag mig frågan - vem vill någonsin bli domare??

Men vad skulle vi göra om domarna inte fanns?

Skulle bli fruktansvärt svårt att få någon rättvisa under matcherna,
t.ex om nu hemmalaget skulle få ställa upp med funktionärer.
Tänk scenariot om vissa ordförande i en del elitserieklubbar skulle få chansen att döma sina egna lag på hemmaplan, det skulle vara något.
Vissa bortamatcher skulle då tror jag bli svårare än andra.

Därför är domare väldigt bra att ha, men det är ju självklart inte bara därför.

Domare är alltid bra att ha i närheten;

- när du känner dig orättvist behandlad på planen, och vill ha någon att skrika på.

- när du tycker ditt lag inte spelar bra alls, och du plötsligt får ett domslut emot dig. Istället för att skylla på laget och dig själv att ni ligger under med 23-16 så kan du skrika på domaren och därav bli av med lite frustration.

- när resultatet inte har gått din väg under en match. Så är det alltid bra att ha en domare att skylla förlusten på. Lättare att skylla ifrån sig istället för att vara självkritisk.

Tänk er då om en domare fanns att tillgå i alla möjliga situationer.

- Hemma, i en relation när du precis haft ett bråk med din käraste. Istället för att fortsätta bråka så skulle det finnas en domare att kunna skälla av sig på.
Inget personligt, men tempramentet måste kylas ner ibland.

- På jobbet, när du har en gäst som absolut inte förstår att personen ifråga inte har något där att göra. Då skulle du vilja kunna vända dig till en domare och be om ett rött kort till gästen så denna fick lämna lokalen.

- I trafiken, när du blir irriterad på inkompetenta trafikanter i din närhet, men ingen hör vad du svär i din bil. Tänk dig då om du hade en domare som satt i passagerarsätet.
Vilken möjlighet det då skulle ge dig att skulle svära, skrika, bli helt rabiat o s v när du var ute och körde i rusningstrafiken.

Skämt o sido...

Vi i volleybollsverige måste värna om våra domare vi här.
Jag är den första att erkänna att jag gärna pratar mycket.
Sådan är jag!
Jag påpekar gärna fel som jag tycker att en domare gör, men jag berömmer mer än gärna, om jag efter matchen tycker att domare har gjort ett bra jobb.

Ge och ta - precis som på planen.
Feedback av varandra - det är det enda sättet vi kan bli bättre på.
Precis som vi får feedback av våra lagkamrater.

Just nu, några timmar innan den nervösa bortamatchen för Liverpool mot Portsmouth,
skulle jag behöva ha en domare att skrika av mig lite på.
Tyvärr så finns det ingen i lägenheten...
Får väl hålla mig tills matchen mot Tierp imorgon

52 egna misstag

Vi vann över Falkenberg igår trots 52 egna misstag. Det minns jag inte ens när vi hade senast.
Men det känns som om den tanken spelar mindre roll nu.

*

Tack blue army!!
Nu börjar lite kännas som Blue Armys glansdagar under silversäsongen..
Ni har mitt ord att jag ska försöka fixa fram t-shirts åt er alla.
Det är ni mycket väl värda!! Likadana t-shirt med en Blue Army logga på, sedan är vi alla redo för slutspel.

*

Imorgon kommer det ett längre inlägg om varför det är bra att ha domare till hands.
Nu måste jag jobba lite...

Fortsättning följer...

Någon skickade in det som stod i Hallandsposten:
http://hallandsposten.se/sport/volleyboll/1.203654

Om det nu stämmer att Hyltespelarna enligt artiklen:
– Vi på plan började då säga ”nej, nej, nej” – och då höll domaren upp ett gult kort!

Då känns alla mina gult kort i min karriär som helt korrekta..

Saknar Torsten mer och mer..

Skönt munhugg

Två gula kort i samma set för Hylte i söndagens match.
I det 3:e setet så fick Hyltes tränare K. Wrethander och lagkaptenen U. Andersson varsitt gult kort i matchen mot Linköping. Inte speciellt rutinerat kan tyckas. Men jag har inte sett matchen, så protesterna kan varit befogade. Linköping vann till slut matchen med 3-1 och efter matchen har det varit lite skönt munhugg:

Så här står det i Corren http://www.corren.se/archive/2009/2/1/k34em9easr988bx.xml efter matchen.

Då kontrade Hylte med att skriva i sitt pressmeddelande inför Habo matchen:

”Vi kände oss bestulna på segern i söndags, men samtidigt får vi rannsaka oss själva också, så att vi inte hamnar i liknande situationer igen. På något sätt kanske vi kan ta lärdom av Linköpings coach som på ett medvetet och utstuderat sätt lyckas påverka domarkåren till sin egen nytta. Ett uppträdande som inte är särskilt snyggt att titta på, men som verkar effektivt.”

Tydligen är pressmeddelandet numera redigerat på Hyltes hemsida.
Har de helt plötsligt ändrat åsikt?

Och så till dagens Corren där följade artikel är med: http://www.corren.se/archive/2009/2/3/k37ci6oiwapjc38.xml

Är det bara jag eller vore det inte intressant att se Hylte mot Linköping i slutspelet?
Tror inte det sista ordet är sagt här...

Inventering februari 2009

Ny månad betyder i alla fall på min arbetsplats för ny inventering.
Inte så smickrande - det är ärligt talat väldigt tråkigt och igår var det en väldigt stel sådan.

Uppvärmningen och inspiken plus den bortglömda stretchingen efter matchen i söndags var nog en starkt bidragande orsak till detta.

Inventeringen är mycket viktig för oss. Det gäller att se över så att verksamheten går bra och att inköpen överstämmer med alla dessa produkter vi säljer.
Ibland är det skrämmande nära perfekt resultat, ibland är det inte lika roliga siffror.

Men hur som helst så gäller det att hitta och åtgärda felet.
Vad som är fel ?
Vart felet just denna månad ligger.?

I vårt fall handlar det om pengar, förlorade pengar...

I det fallet som jag nu tänkte skriva om, så handlar det om förlorade poäng...

Hur ofta inventeras en volleybollspelare?
Hur ofta inventerar en volleybollspelare sig själv?

Det var tankegången som gick flera mil i mitt huvud under förmiddagen idag och igår.

Jag vet att statitisk utvärderas efter varje match, matcher spelas upp på olika skärmar efteråt. Vi försöker analysera så gott det går.
Statitisk ljuger aldrig sägs det, det är väl en sanning med modifikation.
Vet man inte vad statitisken egentligen visar så är det svårt att inventera och komma fram till vad felet är.
Och vilken statitisk är det som är viktigast - lagets eller individens?

En spelare kan inte påverka det som har hänt, men kan mycket väl påverka hur utfallet kommer att bli när nästa poäng eller nästa match står på spel.
Vi måste lära oss av misstagen och analysera dem.

Alla människor har brister, vet vi om våra brister så är det redan där en stor kunskap.
En kunskap som kan vinna nästa poäng och nästa match.
Men för att våga ta reda på sina brister så krävs en inventering eller att rannsaka sig själv.
Var ärlig och våga ta tag i problem.

För att ett lag ska fungera perfekt så krävs det att varje individ fungerar.

Det är inte en spelare som förlorar en boll, det är laget.
Det är inte en spelare som vinner en boll, det är laget.

I min karriär så dyker vissa perfekta uppställningar och matcher upp.
Det har inte så mycket att göra med vilka spelare jag hade bredvid mig eller vilka motståndare det var.

Min roll var speciell i dessa uppställningar, det var också den enda rollen jag brydde mig om.

Ibland var det en huvudtroll, men allt som oftast var det en biroll.
De andra rolllerna var inte skrivna för mig.

Den rollen att smascha hårdast var inte skriven för mig, varför skulle jag då försöka mig på den? Eller den rollen som att hoppa högst och göra mest spektakulära saker?

När jag tänker tillbaka på dessa perfekta laguppställningar jag spelat i, så är det en sak som slår mig och hela tiden kommer tillbaka.

Alla visste sina roller och koncentrerade sig på att soela just SIN roll så bra som möjligt.

För det är väldigt enkelt;

För när laget fungerar perfekt så är det för att varje individ fungerar perfekt.